Min moster Lee

Såhär i juletid tänker man lite extra på dom som inte är med en längre. Som min underbara, jobbiga och galna moster Lee. Bland dom första minnena jag har av henne är att hon tänder ljusen till änglaspelet, och jag tycker att det är bland det vackraste jag sett och att det plingar så fint. För två år sedan gick hon ur tiden, alldeles för tidigt. Hon var mer som en storasyster än en moster för mig. Jag saknar hennes galna medryckande skratt och hennes små egenheter. Hon gjorde supergod brunsås och sjöng som Janis Joplin. Håret på armarna stod rakt upp och man fick en megaklump i halsen när hon sjöng… Tack för att jag får låna ditt namn, och tack för alla skratt och tårar!

Jag tänder ljusen till änglaspelet och lyssnar på “House of the rising sun”, hennes favoritlåt.
Det här för dig Lee, du fattas mig!

My aunt Lee died 2 years ago. She was like a sister to me. The angel chimes is one of the first memories I have of her. I can remember her lighting the candles and I thought it was the most beautiful thing I had ever seen. She was both wonderful and a pain in the butt and she had a laughter like nobody else and she sang like Janis Joplin. Thank you for letting me borrow your name and thank you for all the laughs and tears!

I light the candles on the angel chimes and listen to the “House of the rising sun”, her favorite song. This is for you Lee, I miss you!